Plötsligt kommer jag på mig själv att i kön till "hålet i väggen" med falaflar stå och tänka på mina problem. Mannen som inte hjälper till hemma, som bara är lat, jag som är trött och går på reservkrafter fram till julledigheten.

Mannen i hålet väcker mig ut mina tankar och frågar vad jag vill ha. Då ser jag en man ett par meter bort, som ligger på knä med en burk framför sig, frun och barnen är i rumänien och har tagit sista utvägen och rest till Sverige för att kanske kanske kunna samla ihop några slantar till familjen.

Vad är min lata man och trötta kropp mot denna man...INGENTING!

Han fick min växel och jag gick därifrån med tårar i ögonen och en tacksamhet över hem och hus! Jag klarar mig nog ett tag till på min reservkraft men frågan är hur det är med mannen, när tar hans reservkrafter slut? 

Livet känns neutralt, omotiverat, tråkigt, jobbigt! 

Det finns så mycket omkring mig som är glädje, jag orkar bara inte ta in det och låta det bli större än det jobbigt! Jag vet att jag måste hitta en startegi till att le och se det goda överglänsa det dåliga! Jag vet att man kan lura hjärnan att må bra igen på det sättet, jag ska bara orka börja!

Varför låter jag det hända? Varför pratar jag inte bara med någon, när det känns att just det kan lätta bördan? Varför gråter jag inte på min mans axel och erkänner att allt är jobbigt isf att bli sur och gå in i hans humör och bråk?

Och mitt i allt detta...tänk om jag är gravid! Det känns så...måste testa...vågar inte! JAg blir glad om det är positivt fast det inte är meningen, men jag vill det inte egentligen. eller, jag vet ingenting längre! 

Ibland glömmer jag att livet är nu!

Mannen är sjukskriven, barnen var ovanligt onöjda på morgonen och när de skulle lämnas på förskolan blev vi stoppade för att ett barn hade kräkt. Jag fick köra hem barnen igen...jobbigt, tålamodskrävande, huvudvärk....iväg mot jobbet igen!

Men i allt detta stod min 3,5 år gamla Elias med ett leende på läpparna! Han var så glad och nöjd över att få vara hemma med pappa och lillasyster ist förskolan! HAn tyckte inte alls att det var jobbigt att gå tillbaka till bilen och köra hem igen! 

Det leendet bär jag med mig idag, att småle lite inombords gör dagen lite enklare!

Jag trivs med närmsta kollegorna, jag trivs i byn, barnens förskola ligger väg i väg med min arbetsplats, jag tycker om den verksamhet jag har byggt upp här.....men

Nu söker de ny församlingspedagog i Södra Sandby! Det är få chanser att hitta nya bra arbetsplatser för församlingspedagoger. Antingen kan de inte ge den lön jag vill ha eller så tillhör de ett område jag inte vill jobba i, men Södra Sandby är bra! Ska jag då våga lämna det jag har för att chansa på något bättre?

Ja ni, när är det dags att pröva vingarna igen?

Jag tror jag ska söka, man kan ju alltid tacka nä om man skulle vilja sen!

Hela min kropp känner sig down! Den vill mest krypa ner under täcket igen! Dörren till mitt kontor som alltid är öppen har jag stängt idag och hoppas att min kollega ska komma sent så att jag kan få vara i min ensamhet en stund till!

Känslan av att slippa klistra på ett leende eller ens behöva prata med någon är så skön, för innuti mig gråter mina ögon men det syns inte.

Jag vet inte varför! men jag accepterar att jag idag inte orkar hålla upp någon fasad om hur lycklig man måste vara jämt! Idag är jag ledsen och det är okej!

Jag tror att det handlar om den där spannen som finns innuti mig, den spannen som jag lägger all skit i. Allt som gör ont, allt som tar mitt tålamod, alla energitjuvar, alla orättvisor! Jag tror att det är den som rinner över nu! Den gör det med jämna mellanrum för att jag stoppar för mycket i den. Men några tårar senare finns där plats för nytt och då kan jag fylla på ett tag till innnan den behöver tömmas igen!  

Nu har vi vabbat en hel vecka! Först blir stora hjärtat sjuk och när han blir frisk då blir vårt lilla hjärta sjuk och när hon blir frisk....då blir jag sjuk...

Första dagen tillbaka på förskolan....vabbuari....hur många dagar kommer det att vara innan det är dags igen? Vad gör egentligen hygienen på förskolan för skillnad? Handsprit, tvätt händerna...hur ofta tvättas leksakerna...hur mycket på dagen är barnen ute?

Ja, det återstår väl att se hur många vabbdagar februari slutar i!

Imorse när Minna och jag låg i stora sängen och Elias kom in genom dörren så sa Minna för första gången "Hej Elias". Hon härmade mig och jag hörde nog mer av melodin i orden hon sa än just de bokstäverna, men så häftigt!

Tänk att det kommer ett litet litet barn på ens mage som man har haft innuti (fatta bara det!) som först är helt hjälplös och beroende av sin mamma och sedan plötsligt börjar krypa, äta själv, dansa, älska och pussas!

Det är verkligen ett av livets stora mirakel. Den som inte tror på Gud måste väl ändå tvivla en aning på om han ändå inte finns när man tittar på alla de små mirakelmänniskorna som växer och lär sig takla livet genom åren!

Tack Gud för mina barn och all kärlek som jag får ge och ta emot!

I helgen var det bröllopsmässa i Malmö, där var jag förståss!

Jag ville ha inspiration inför mitt eget sommarbröllop i sommar, gå där hand i hand med mannen jag älskar och gotta mig i romantik! Men så fel jag hade...jag var inte beredd på all konsumtion och lite likt "turkisk marknad" där alla skulle locka in en i deras monter och sälja dyra hotellvistelser/bröllopsklänningar/catering och annat!

Eftersom vi hade lämnat bort våra barn över dagen så passade vi på att gå en runda i köpcentret på mobilia, men då var vi så fulla av intryck från bröllopsmässan att den orken inte fanns! Vi hamnade på Mc donlads och åt en romantisk lunch på tumanhand...:)