Livet känns neutralt, omotiverat, tråkigt, jobbigt! 

Det finns så mycket omkring mig som är glädje, jag orkar bara inte ta in det och låta det bli större än det jobbigt! Jag vet att jag måste hitta en startegi till att le och se det goda överglänsa det dåliga! Jag vet att man kan lura hjärnan att må bra igen på det sättet, jag ska bara orka börja!

Varför låter jag det hända? Varför pratar jag inte bara med någon, när det känns att just det kan lätta bördan? Varför gråter jag inte på min mans axel och erkänner att allt är jobbigt isf att bli sur och gå in i hans humör och bråk?

Och mitt i allt detta...tänk om jag är gravid! Det känns så...måste testa...vågar inte! JAg blir glad om det är positivt fast det inte är meningen, men jag vill det inte egentligen. eller, jag vet ingenting längre! 

Ibland glömmer jag att livet är nu!

Mannen är sjukskriven, barnen var ovanligt onöjda på morgonen och när de skulle lämnas på förskolan blev vi stoppade för att ett barn hade kräkt. Jag fick köra hem barnen igen...jobbigt, tålamodskrävande, huvudvärk....iväg mot jobbet igen!

Men i allt detta stod min 3,5 år gamla Elias med ett leende på läpparna! Han var så glad och nöjd över att få vara hemma med pappa och lillasyster ist förskolan! HAn tyckte inte alls att det var jobbigt att gå tillbaka till bilen och köra hem igen! 

Det leendet bär jag med mig idag, att småle lite inombords gör dagen lite enklare!